Där gick du, precis som vanligt. Det pirrade till i magen. Jag visste inte om jag skulle krama dej, slå dej eller bara kyssa dej som vanligt. Vi gick, jag ville hålla din hand, som jag brukar. Men jag vågade inte, jag visste inte vad jag skulle göra. Vi satte oss. Där satt vi ensamna. Ingen pratade om det vi egentligen ville prata om. Det var mest tyst, och ditt underbara skratt bara kom och gick hela tiden. Vad fan skrattade du åt? Såg du inte att jag var allvarligt? Iallfall för en stund, jag försökte ju sedan att spela ''glad'' för att du inte skulle se hur illa jag mådde.. som vanligt märker du inget. Du nämner inget, du ber inte om ursäkt. Det märktes att du inte ville, eller? Jag vill se mer! Men åt andra sidan, så är det försent. Allt är förstört. Du gick. Ingen av oss vågade gå fram och krama. Ingen vågade hoppa i varandras famn även om vi ville. För vi vet att allt är över...